10 december, 2010

Jiujitsuhistorik

Samuraj i full stridsutrustning

På 500-talet kom den indiske buddhistmunken Bodidharma (Daruma i Japan) till Kina där det sägs att han utvecklade en serie obeväpnade självförsvarstekniker med tillhörande andningsövningar, vilka lär ha grundat sig på att “ta angriparens kraft och vända den mot honom igen”. Dessa tekniker utvecklades för att munkarna, som ej fick bära vapen, skulle kunna försvara sig mot banditer, som de stötte på under sina vandringar. Darumas tankar, vilka blev grunden för Chan- (Zen) buddhismen, spreds över Asien och hans självförsvarstekniker likaså.

På 1100-talet kom Zenbuddhismen till det krigshärjade Japan. Klankrigen, vilka senare blev till ett inbördeskrig, varade ända fram till 1600-talet. Under dessa århundraden av oroligheter växte det fram en krigarelit, som senare kom att kallas samurajer. Man satte de små samurajpojkarna i krigsskolor redan som sjuåringar. Där fick de lära sig att bemästra ett stort antal vapen, men även att slåss obeväpnat. I början fungerade den kampen mer som brottning. Det talades om “stridssumo” på slagfälten, vilket var en ganska naturlig utveckling med tanke på de rustningar man bar i strid.
Åren gick och på 1400-talet fanns det krigsskolor som kunde erbjuda ett större antal stridstekniker utan vapen. Samurajernas sätt att slåss och försvara sig obeväpnat fick namnet jiujitsu.

Efter krigens tid blev det inte så mycket att göra för samurajernas del, så man utvecklade sina stridskonster och till sin hjälp tog man den Zenbuddhistiska tanken om do (vägen) till sin hjälp. Stridskonsterna blev mer ett sätt att få en inre själslig ro och balans. Budon var född.

Jigora Kano under en uppvisning 1930

Ur jiujitsun föds i slutet av 1800-talet judon, som grundades av jiujitsumästaren Jigoro Kano. Några år senare föds även aikidon, även denna kampart grundad av en jiujitsumästare vid namn Morihei Uesheiba. Till väst spreds sedan budon vidare av holländska och engelska sjöfarare som tog med sig budon hem. Fast den stora importen av budo till väst började först efter andra världskrigets slut.

I Sverige presenterades jiujitsu för allmänheten för första gången 1907 av Viking Cronholm. Han gav bl.a. ut boken “Jiujitsu-tricks”, som såldes i över 100.000 exemplar och efter denna tränade han poliser och militärer. Han ansåg att jiujitsu var speciellt lämplig för kvinnor och utbildade bl.a. Lottor i detta. 1995, 34 år efter sin död, tilldelades han 10 Dan i jiujitsu postumt av Svenska Budoförbundets jujutsusektion.

I början av 40-talet började Kurt Durewall att intressera sig för jiujitsu och judo. 1959 blev han graderad till 1 Dan, svart bälte, i jiujitsu, som den förste i Sverige. I slutet av 60-talet lämnade Kurt Durewall sitt uppdrag i Budoförbundets jiujitsusektion och bildade så småningom sin egen stil, Durewallsystemet, tillsammans med bl.a. Marja Nilsson och Fritz Schubert. 1999 graderades Kurt Durewall till 10 Dan jiujitsu och är en av de högst graderade i Europa.

I Japan tränas jiujitsu knappt längre, utan endast för traditionens skull. Däremot tränas olika stilar av jiujitsu mycket i västvärlden.